Samhällets barn - Läs en bok

solbrända armar omkring Ragnhilds hals och kramade henne
hårt och länge liksom i ett sista förtvivlat försök att få stanna
kvar. Ragnhild kunde bara svagt få fram:
— Farväl med dig Hans och må Gud beskydda och välsigna
dig. Hennes hjärta ville liksom brista av sorg. Hon hade
under de här åren som de haft Hans fäst sig vid honom, som
om han varit hennes eget barn. Ragnhild lossade Hans armar
från sin hals och fick bråttom att komma in i kammaren till sin
lille pojke, som hon började pyssla med. Hon ville inte öppet
visa Hans att hon grät.
Kurt var redan ute på gården och ordnade med cykeln.
Han orkade inte vara med inne när Hans och Ragnhild tog
farväl av varandra i köket. Med ett brunt paket i handen och
med ryggsäcken över sina axlar gick Hans med tunga steg ut
till Kurt och cykeln, spände fast paketet bak på cykeln och
klättrade själv upp på stången och Kurt trampade iväg mot
staden med sitt lass.
Där nu Hans satt på cykelstången registrerade han varje
plats efter vägen, en väg som han lärt känna under sina fem
skolår. På denna väg hade han kämpat mot snö, kyla och regn
men även njutit av vårens och försommarens ljuvliga dagar.
Kurt kämpade med cykeln i det tunga och sliriga väg-gruset.
– Tusan också att hästen hade gått och blivit halt just till
idag, kommenterade han.
Om han hade haft den andra hästen kvar så hade han ju
kunnat ta den, men den hade en fordringsägare nyligen hämtat.