Samhällets barn - Läs en bok

från bordet, utan höll blicken fixerad på pengarna som han
radat upp framför sig. Efter en stunds tystnad tog han blicken
från dem och såg nästan skamset på sin mor.
– För mors skull så får väl pojken va han ska ha.
– Det är inte för min skull du ska göra rätter för dej, utan
för din egen sinnesfrid, sade Josefin lunga och reste sig något
mödosamt från sin stol och gick in i kammaren.
Abel räknade slantarna men gav dem inte till Hans utan
sade:
– Jag håller väl reda på dom åt dej tess du behöver dom
nåen gång.
På kvällen när Hans hade arbetat färdigt och kom in på
kammaren satt Josefin i sin gungstol med handarbetet i knät
och sov. Hon hörde inte när han kom in och ryckte till när
han tilltalade henne.
– Sitter mor och sover? Varför har inte mor gått och lagt
sig?
– Ja slumra visst till ett tag. Ja kände mig så trötter å mitt
hjärta klappa så orolit en stunn, mådde väl inte bra av att bli
förargad på Abel. Ja förstår mej inte på honom. Han har blitt
så hårder å omöjlier.
Hans tände fotogenlampan på bordet och satte sig bredvid
henne i den knarrande korgstolen som var en sjuttioårsgåva.
Han strök undan sitt ostyriga hår som bara ville hänga ner
över ögonen.