Samhällets barn - Läs en bok

Tankarna virvlade runt i hans huvud, ångest och förtvivlan
grep allt djupare tag i honom. Ibland kom han att tänka på
vad konfirmationsprästen hade sagt till honom i vrede-smod.
“Du är en förtappad stockholmsunge, ett syndens barn”. Kanske
prästen hade rätt. Så knäppte han åter sina händer och bad:
Om det är så Gud, vad ska du då med mej till? Straffa mej inte
längre, utan låt mej hellre få dö, än att få ha det så här.
Ibland tog tankarna andra vägar. Då mindes han berättelsen
om Ludde, som i sin förtvivlan hade försökt beröva sig livet i
torkrummret på Eolshäll. Efter allt helvete han genomlidit
kändes tanken på att beröva sig livet som en skön befrielse.
Plötsligt stod han med ett rep i sin hand i färd med att fästa det
stadigt kring en takbjälke och ställde sedan fram en pall och
mättade in snaran, så att han inte skulle nå golvet med fötterna
när han hade sparkat undan pallen. Under sin förberedelse
trädde en bild fram för honom; han såg hur Arvid kom till
ladugården och fann honom dinglande död i ett rep. Han såg
också hur Arvid vred sina händer och ropade ut sin förtvivlan
och ånger för att han hade varit så hård. Inför denna syn njöt
Hans och kände ingen tvekan att fullfölja sin avsikt att beröva
sig livet. Han klev upp på pallen och skulle just lägga snaran
om halsen då något märkligt inträffade. Ladugården fylldes
av ett ljussken, skarpt som av en blixt och han hörde tydligt en
röst tala till honom: “Hans besinna dig!”. Inför detta fenomen
genomfors hans kropp av en förlamande känsla, han tog ner
repet och ställde undan mjölkpallen och återvände till sin