Samhällets barn - Läs en bok

– Då va märkelit. Säkerligen ett Herrens under när pojken
följde rösten som ledde honom rätt.
Hon reste sig lite mödosamt från sin stol, gick fram till
Vilhelm, fattade hans händer och tackade honom med
skälvande röst.
– Du har gjort en god gärning som Gud belönar dej för.
Tack för hjälpen å må Gud välsigne dej och leda dej rätt. Han
har i dag gjort sig påmind i ditt enkla tjäll.
Vilhelm kände sig djupt rörd och tacksam för detta
bemötande. Han kunde inte påminna sig en enda gång när
någon människa ägnat honom så vackra ord och sån omtanke
som denna åldriga kvinna nu j gorde.
– Detta hade jag allri väntat mej av dej, dä va vackert gjort
va du gjort i da, sa Abel nästan lite hånfullt.
– Fattier ä ja, äger inte stort mer än va ja går och står i. Och
så förstås min arbetskraft som mot en usel betalning ni bönner
och kyrkan tacksamt utnyttjar till att plocka ut pengar ur era
skogar. Men trots allt illasinnat förtal och orättvisor och att ni
försöker skrämma era barn så dom knappast vågar gå förbi
min stuga, så kan du ge dej fan på att inne i detta bröst klappar
ett varmt hjärta för alla som har det svårt. Många av era hjärtan
däremot är förstenade, trots att ni ofta sliter kyrkans golv och
bänkar, utbrast Vilhelm som blivit ganska uppjagad av Abels
hånfulla utfall mot honom.
Han satte ilsket på sig sin vintermössa och försvann ut till
häst och släde.