Samhällets barn - Läs en bok

någorlunda skydda sig mot den besvä-rande knotten hade han
blivit lärd att göra en krans av starrgräs och sätta den på
huvudet. Knotten kröp då in i gräset för att söka skydd mot
solen. Trots denna åtgärd blev han biten på sin svettiga bara
kropp som även var begärlig för det otal bromsar som drogs
till svettiga kroppar på såväl människor som djur.
Nästan som i en dvala bar han den ena bördan efter den
andra och det gällde att inte kliva fel när han hoppade på
tuvorna. Gjorde han det blev han liggande framstupa med sin
börda och började snabbt sjunka ner i den bottenlösa dyn
mellan tuvorna. Med stor möda kravlade han sig upp på fötter
igen. Utmattad och helt nedkletad av dy var det bara att
fortsätta som om ingenting hänt.
När Lydia kom med sin korg och dukade upp mat och kaffe
vid kanten av myren och kallade på deras uppmärk-samhet,
fick Hans en vederkvickande känsla. Äntligen en stunds vila i
den svalkande skuggan av några buskar medan han stillade
hungern och släckte törsten.
En dag just som Hans slagit sig, ner hörde han Abel skrika
till. Han höll på med att skrapa ihop lite starrgräs att sitta på.
Han lyfte häftigt upp ena handen och för ett ögonblick kunde
Lydia och Hans se en liten orm som bitit sig fast i lillfingret.
Lydia ryggade till vid åsynen.
– Är det en huggorm?
– Ja, svarade Abel och gick fram till en lie som hängde på
en trädgren, tog ner den och lät den vassa eggen göra en skåra