Samhällets barn - Läs en bok

en av katterna att hastigt lämna sängen. Han låg och stirrade
upp i det smutsgrå och flugskitna taket där massor av flugor
dansade runt. Så lämnade han sängen, ordnade med ett kraftigt
snöre som satt runt midjan för att hålla de solkiga och lappade
byxorna uppe.
– Du orene, va var ditt ärene, frågade han – under det han
tog med bägge händer om Hans huvud och såg in i hans ögon
och mumlade något ohörbart.
Hans blev rädd men lyckades ändå få fram orden.
– Jag har hälsning från Abel, om Kristoffersson vill ha med
någon spannmålssäck till kvarnen i morgon.
– Dä tacker ja för, hälse Abel då. Du mor, ge denne stackare
nåe att dricke å förtäre.
Hans fasade för erbjudandet och skyndade med att ursäkta
sig.
– Jag måste skynda mej hem till mina sysslor. Abel väntar
nog på mig.
– Du hörer va ja erbjuer dej. Va inte otacksammes utan
motta denne ringe gåve frå mitt hus. Dä kan bringe dej olycke
å inte vise tacksamhet.
Inför detta hot vågade han inte neka att ta emot vad som
bjöds. Han satte sig på en stol vid dörren och hade snart ett
glas saft i ena handen och en torr lortig bulle i den andra. I
saftglaset simmade flagor av mögel omkring. Han silade noga
den mögelsmakande saften mellan tänderna och lyckades
smussla ner bullen i fickan utan att ta en enda tugga. Han