Samhällets barn - Läs en bok

inte vara glad när man konfirmeras?
– Jo visst, men bara inners inne. En måste åsså känna
stunnens allvar å vise dä å inte göra som du sitta å småskratta.
Så stod han tyst en lång stund och tittade på Hans, som om
han synade honom ända in i själen.
– Då där du berätta nyss om din fosterfar Abel, ä dä riktier
å sant?
Hans tittade prästen rakt in i ögonen när han svarade.
– Det är sant. Så svår är Abel mot mig.
– Jag ser att du talar sanningens ord pojk. Behåll du dina
penningen, du får korte som en gåva å minne frå mej Ja sa
nyss att ja känner mej bedröva när ja tittar men om sanninga
ska fram så kommer ja å minnes ner dej som en ovanlier pojk
åsså. Sköt dej, så tror jag du kommer långt, men va ödmjuk.
Det blev tyst. Hans såg hur prästen svalde några gånger
som om han försökte säga något men kunde inte hitta de
rätta orden. Så reste han sig och tog Hans hand.
– Förlät mej at ja inte allti vari mot dej som ja borde. Ja vet
att ja har ett häftier hmör och ångrer mej iblann.
Hans stod nu mållös och stirrade förvåmat på prästen inför
vad han hade gjort och sagt.
En aning omtumlad, men med lättat hjärta och sinne,
lämnade Hans prästgården. Han vände sig om när han stängde
grinden och såg prästen stå i fönstret och titta efter honom.
Var allt detta sant? Hade det verkligen hänt? Prästen hade
gett honom en gåva och bett om förlåtelse. De många