Samhällets barn - Läs en bok

– Va fin du ä, sa Anna och såg på Hans. Du ser möe större
ut nu när du har kostym må långe böjser.
Hans gladdes av orden och sträckte på sig och tyckte sig
växa flera tum.
– Jag kan hålla dej i handen så du inte behöver vara rädd
när vi åker.
– Ja ä inte rädder. Trots hennes svar smög han försiktigt sin
hand i hennes och höll den hela resan. De släppte inte ens
varandras händer när en gammal gumma upptäckte dem.
– Så fint ni ungdomer håller varann i hännera. Man kan
rent av tro att ni ä på väj te bröllop.
De gamlas spända ansikten slappnade för ett ögonblick av
ett muntert skratt.
– Hans ä en fin å duktier pojk. Han å Anna känner varann
väl, förklarade nämndemansmoran.
Vid dessa uppskattande ord kände Hans lycka inga gränser.
Tänk att få höra något så vackert sägas av själ-vaste
nämndemansmoran. Så synd att inte Abel och Ly-dia var med
och hörde det, men Josefin skulle säkert berätta när dom kom
hem igen. Lyckoruset han kände gjorde att han kramade Annas
hand lite hårdare och han tyckte att hon besvarade det. Eller
var det bara en önskedröm?
Lastbilen var framme vid kyrkan i god tid. Kyrkbacken
var fylld av folk i sina högtidsdräkter, som inte hade kommit
till användning på länge. Det märktes av den genom-trängande
doften av malmedel som blandades med doften av lavendel