Samhällets barn - Läs en bok

man var rädd att samtalen skulle ta slut. De avbröts när
Ragnhild ropade att de skulle komma in och få saft och bullar.
I köket möttes de av doften från nybakat bröd och hon
hade gjort iordning härlig hallonsaft. När de druckit ur saften
och ätit upp bullarna tackade pojkarna artigt för vad de fått
och sa att nu måste de gå hem.
– Ragnhild, får jag följa dem en bit på vägen så kan jag gå
in till fosterfarmor och säga adjö samtidigt?
– Ja, men var inte borta för länge, svarade hon, för jag
håller nämligen på att värma badvatten åt dej.
Han följde kamraterna till den stora stenen vid vägkröken,
där de så ofta stannat till när de följt varandra på väg. Här
hade de om våren suttit och täljt sinå visselpipor ur rönnens
kvistar och tävlat om vem av dem som kunde berätta den
ruskigaste historien.
Idag blev det ingen historia berättad, utan funderingarna rörde
sig mera om Hans förestående resa och vart han skulle komma.
Han kanske skulle komma till en rik och förnäm familj och få
eget rum med fina möbler. Hans lovade dem i vart fall att
skriva och berätta hur han hade det. Någon gång i framtiden
skulle de åter mötas. Då skulle de ha mycket att berätta
varandra. En fin bil for just förbi dem, så dammet stod som ett
moln omkring den.
– Nästa gång när jag kommer hit, sade Hans drömmande,
ska jag komma i en så där fin bil.