Samhällets barn - Läs en bok

Efter mycken möda, då tråden många gånger hakade sig
fast i någon trädgren, var han äntligen uppe i askens topp och
virade noga fast tråden. Sedan fick han klättra upp på husgaveln
och spika fast antennens andra ände där. De vita isolatorerna
glänste från sina platser. Abel grävde sedan ner en gammal
kopparkastrull som jordledning, allt enligt instruktionen.
— Dä ä bä synu och skam som bu bär dej åt Abel, sade
Josefin när hon såg hur han grävde ner den gamla kopparkitteln.
Dä kan allri gå väl. Nää, dä kan allri gå väl, mumlade hon och
gick in i huset.
Nu började ett besvärligt arbete för Abel. Enligt
instruktionen skulle han koppla samman ett antal ficklampsbatterier
i dess plus- och minuspoler. Hans grova och något
stela händer var inte anpassade för detta finmekaniska arbete.
Hovtången som han använde som hjälpverktyg var menat för
hästskosöm och stängseldragning, inte för koppling av små
batterier och det gjorde inte arbetet lättare. Bland batterierna
fanns ett så kallat syrabatteri och han gav dem några
varningsord.
– Ni måste se te att den syra som finns däri inte får komme
på duker eller kläer för då fräter dä genast hål.
– Dä ser du vilke elänne du drait in i huse, sade Jose-fin
och ruskade bedrövat på huvudet.
Abel ställde ett gammalt rangligt bord i kammaren och på
det placerade han radion och batterierna. Så skulle högtalaren
hängas upp. Josefin ropade till just som han skulle till att slå i