Samhällets barn - Läs en bok

en spik i väggen.
– Häng den inte så näre min Kristusbild, dä tycker ja ä
synn å hädiskt. Häng den så långt ifrå som möjlit. Ä du tvungen
te å sätte in dä däringa elännet i min kamma-re? Har du ingen
annan plats för et?
– Ja ville gläja mor.
– Du gläjer mej inte alls. Du skrämmer mej. Å hur ska ja
kunne sove tryggt om nättera? sade Josefin smått irriterat.
Trots Josefins protester placerades radion i kammaren. Lydia
och Hans följde med intresse Abels aktiviteter för att se hur
det skulle gå. Han lyckades till slut med att få allt i ordning.
– Nu ä vi komna te dä store öjenblicke då vi ska höre om
ja ha montera rätt å om dä kommer nåe lju ur apparaten.
En total tystnad lägrade sej över rummet. En svag knäpp
hördes när han slog till strömbrytaren på apparaten. Ett
knastrande ljud hördes och det brusade ur högtalaren. Han
vred försiktigt på ett par rattar med många siffror och streck
på. Det knastrande ljudet övergick till något som liknade
fågelkvitter. Han rattade vidare, men inget hördes.
– Dä kanske inte går te å få in nåe lju här i byn. Vi bor no
för långt ifrå.
– Du ha no blitt lurad, sade Lydia med en forskande nästan
förebrående blick.
Lagom hon sagt det, bröt en röst fram i högtalaren.
En röst som ingen förstod vad den sa. Den talade inte byns
språk.