Samhällets barn - Läs en bok

honom grusades.
Straffet lät inte vänta på sig. På kvällen när Hans lagom
lagt sig och Gorillan synat av dom sista grabbarna efter
tvättningen, kallade han på honom att följa med Irer i källaren.
Alla på salen förstod vad det var frågan om. De lade ifrån sig
böcker och tidningar och de som talade via dövstumsspråk,
avbröt samtalen. De bara tittade stumt och spänt på varandra.
Några hade redan prövat på Ainobänken i pannrummet och
de kröp ner under filten och satte fingrarna i öronen för att
slippa höra skriken från källaren.
När Hans gick ner för den kalla cementtrappan mindes han
förra gången och kände den förlamande skräcken i kroppen,
inför de plågor som väntade. Han tänkte på prygelbänken,
men den här gången skulle inte hans kompisar få höra hans
skrik tränga upp till sovsalarna. Han hade ett hårdare sinnelag
nu och Gorillan skulle inte få glädjen att kasta upp honom på
bänken igen. Inne i pannrummet tog han, nästan demonstrativt,
fort av sig nattskjortan och kastade den trotsigt på golvet. Så
lade han sig snabbt på bänken, stoppade vänster tumme i mun,
och inväntade slagen. Sakta och metodiskt föll slagen över
den bara kroppen och han bet hårt i tummen för att förhindra
att skrika ut sin smärta.
– Ska du inte skrika någon gång din sate? Jaså, du är av
den hårdare typen! ropade Gorillan mellan slagen.
Han hörde rösten som i en dimma. Kroppen kände smärtan
mindre och mindre tills den domnade bort. Hans svimmade.