Samhällets barn - Läs en bok

– Gack in pojk å få i dej lite mat å lugna ner dej så ställer
jag in hästen. Säckarna kan du hjälpa mej av mä senare.
– Jag vill inte ha någon mat, jag är bara så trött och törstig,
svarade Hans.
När Hans kom in på kammaren satt som vanligt Josefin
med en stickning i sina händer.
– Du vart senes hem från kvarns, hälsade hon.
– Mor kan inte ana vad jag har varit med om, sade Hans
och lade sig på soffan.
– Vad har hänt dej pojk, jag ser att du är bleker å ser så
räddes ut, sade hon.
Hans berättade nu om hur han sett lyktgubbar på mossen,
hur rädd han och hästen varit. Nu fick han lyssna till Josefins
många upplevelser om sina sällsamma möten med lykt-gubbar
och annat otyg. Allt hann han inte med att höra, sömnen tog
snart överhand. Josefin ville inte väcka honom för att han skulle
klä av sig och krypa ner i soffan, istället lade hon varligt en filt
över honom och lät honom denna natt sova ovanpå soffan.
När Abel kom in för att kräva Hans hjälp med att lasta av
vagnen motade hon varligt ut honom ur kammaren med orden.
– Låt pojken va mä fre, han har haft en svår da i da å behöver
sova i fre!