Samhällets barn - Läs en bok

– Varför måste du flytte? frågade hon och satte sig ner vid
bordet.
Hans ville inte tala om den verkliga orsaken. Han hade fått
klart för sig av doktorns sätt att prata att det var en skamlig
sjukdom som man inte nämnde något om.
– Jag har bett att få komma tillbaks till Stockholm för
jag trivs inte hos Abel. Ännu mindre nu sen Josefin dog.
– Ja förstår dej pojk, sade nämdemansmoran, medan hon
dukade fram för kaffe, du har no inte hatt dä för rolit iblann.
– Abel ä hårdeg å häftier te humöre å dä har du no fått
känne av, instämde nämdeman.
Åter en stunds tystnad, som om man avvaktade vem som
skulle fälla de nästa orden. Nämdeman brast ut i ett lätt skratt.
– Å ja som ha räkne mä så smått å få dej som drängahjälp
när du som attanåring kunne komme fri frå Abel.
Hans ryckte till, kinderna hettade. Menade nämndemannen
verkligen det, eller sa han det bara som tröst. Förbannade
skabb som förstörde allt han drömt om.
– Du ä en duktier pojk. Dä vet ja både genom lärarinna
som har berätta om dej å så prästen som jag i egenskap av
körkevärd träffer. Han har berömt dej å sagt att du har läshuve.
– Inte kan väl prästen ha skrutit över mej så ofta som han
gav mig bannor.
– Dä kan hänne, svarade nämdeman, och schasade undan
en envis fluga från sockerskålen, dä kan hänne att han har
bannat dej men dä finns ett gammelt talesätt som säjer att den