Samhällets barn - Läs en bok

alla skratten. Alla verkade ha roligt. Alla utom Hans.
Senare på eftermiddagen kunde Hans skymta ett kyrktorn
och många byggnader och han fick höra att de nu närmade sig
Strängnäs. När de kom närmare kunde han se hur vackert
staden bredde ut sig efter Mälarviken, små smala, lummiga
gränder sökte sig ända ner mot stranden. Åter sökte han upp
kaptenen som nu lämnat sitt sällskap i aktersalongen.
– Vart du rädd för mej? frågade kaptenen.
– Ja, svarade Hans.
– Du förstår, fortsatte kaptenen, jag var tvungen att säga åt
dej, jag tyckte att du såg alldeles för nyfiken ut.
Båten låg ganska länge vid kajen i Strängnäs och en del
passagerare passade på att ta sig en promenad en bit uppför
de vackra gränderna. Här rörde sig mycket folk på kajen och
flera båtar låg förtöjda här. En och annan segelbåt och motorbåt
syntes också till, här var liv och rusch. Ett par signaler från
båten, som klargjorde för några kvardröjande resenärer att
det var dags att söka sig ombord, gav önskat resultat.
Springande och smått skrikande kom de ner mot båten från
olika håll. Båten stävade vidare på sin resa mot Stockholm.
Nästa och sista kaj som skulle angöras före Stockholm var
Stallarholmen. Kvällningen började närma sig, solen vandrade
ned mot horisonten och värmde inte längre lika intensivt som
tidigare. Luften kändes behagligt sval. En och annan kofta
eller ytterplagg kom på. Hans hade inget besvär med att hålla
reda på några kläder. Han hade bara det som han gick och