Samhällets barn - Läs en bok

Äntligen var han framme i Katrineholm. Ljuset från de
upplysta gatorna nästan bländande honom till en början, efter
en så lång tid i totalt mörker. Plötsligt dök en polis upp en bit
framför honom. I samma ögonblick som han fick syn på
konstapeln blev han rädd och hoppade av cykeln, eftersom
han visste att det var böter på att åka utan lyse. Han ledde
cykeln i förhoppningen att han inte hade blivit sedd, men när
de var mitt för varandra stannade polisen.
– Vet du inte att det är förbjudet att färdas utan lyse på
cykeln? frågade han, samtidigt som han tog upp sin
anteckningsbok ur fickan.
– Lyktan har nyss gått sönder, svarade Hans
– Då ska du leda cykeln, påpekade polisen, och tittade
nu ordentligt på den våta och smutsiga figuren framför sig.
Var kommer du ifrån?
– Jag kommer från Flen och ska till min mormor här i
Katrineholm, svarade han blixtsnabbt.
– Var bor hon någonstans då?
Den frågan var han inte beredd på. Hans frös så han skakade
i hela kroppen, men nu, när rädslan fick ett ordentligt grepp
om honom. började han hacka tänder.
– Mormor bor... mormor bor... däråt, sade han och pe-kade
i samma riktning han var på väg.
Hans, som fått lära sig att alltid tala sanning oavsett
konsekvenserna, kände olusten stiga inom sig, och tyckte att
konstapeln såg rakt igenom honom. Hans vände blicken nedåt,