Samhällets barn - Läs en bok

– Du va mej en te å vare rasker å villiger i da, redan i
arbete. Hur ä dä må sugga å hennes unger?
– Det är väl bara bra, sa Hans lågmält, men en har dött i
natt.
– Hur ha dä gått te?
– Suggan har legat ihjäl en.
– Hur ha ho kunna dä om du skött om dä som du skulle?
frågade Abel irriterat.
– Jag somnade till ett tag, sade Hans med gråten i halsen.
– Ä du alldeles fördärvad pojk, somna du te, skrek Abel
och rusade på honom. Utan att kunna styra sina känslor, grep
han tag om axlarna på Hans och ruskade honom häftigt och
avslutade det hela med en rungande örfil.
Hans strök med handens avigsida över kinden för att lindra
smärtan. När Abel hade hämtat sig efter utbrottet ropade han
med skadeglädje i rösten.
– Då va synn för dej dä att en gris dött. Dä va den grisen du
skulle få penga för när ja sålt den. Dä va välan otur, då må ja
säja.
Hans kokade av ilska när han fortsatte sitt arbete. Det var
förnedrande hur Abel behandlade honom. Hatet mot Abel
kände inga gränser denna morgon. Hans närde djävulska
tankar i sitt trötta huvud. Tänk om han skulle tända eld på
ladugården. Hans såg för sin inre syn hur ladugården stod i
ljusan låga och Abel sprang omkring vridande sina händer