Samhällets barn - Läs en bok

egnet. Vanan trogen tog hon med sig den nästan tomma
vattenhinken för att ta med sig vatten in. Här var man van
vid att aldrig gå tomhänt mellan husen. Antingen hade man
ett fång ved på armen eller en vattenhink eller skulhinken,
där man samlat köksavfall och diskvatten som man gav till
grisarna. Att gå tomhänt mellan husen var att vara onyttig.
När Lydia kom ner på ladugårdsbacken svängde hästskjutsen
runt knuten på ladugården.
– Ett sånt okristligt vär I kommer i, utbrast Lydia.
– Ja det är det minste man kan påstå, sade Abel,
samtidigt som han slog ur vattnet ur den genomvåta hatten
och började plocka av varor och Hans väska från vagnen.
Sedan spände han ifrån hästen och ställde in den i den sköna
värmen i ladugården.
Hans hoppade stelfrusen av vagnen och räckte fram sin
hand till Lydia. Han bockade djupt och hon hälsade honom
välkommen.
– Käre nån pojk, kom med mej in fort och få torre kläer
på dej och så skall du snart få lite varmer mat i dej, du är
väl sulten kan jag förstå, sade Lydia och ropade in i
ladugården åt Abel att han skulle ta med sig vattenhinken
in och själv tog hon Hans stora väska medan Hans bar
varorna som Abel hade handlat.
Hans betraktade nyfiket allt vad han såg. Huset var stort
och nybyggt och låg lite högre upp än de intilliggande
uthusen. På en åker bredvid huset gick några får tjudrade.