Samhällets barn - Läs en bok

det inte bort. Han gick fram till lärarinnan.
– Den går inte att sudda bort. Vad ska jag göra?
– Så synd då, svarade Gun medan hon betraktade resultatet
av hans arbete. Hon kunde fortfarande se den förargliga
tingesten som förstörde hela teckningen och oroade hennes
sinne. Efter en stunds funderande fann hon på en lösning.
– Du Hans! Rita högt grönt gräs runt hela gumsen så blir
det nog bra. Hans återvände till sin bänk och började måla
högt tätt gräs runt gumsen, med lyckat resultat. Nu kunde han
få blicka ut över skolsalen på examensdagen. Gumsen stod
där i det höga gräset, bärande de vackert formade krumma
hornen som skvallrade om av vilket kön han var, utan att förarga
någon.
Den stora dagen närmade sig och en kväll vid matbordet
undrade Hans vem av familjemedlemmarna som skulle följa
med på examen.
– Har inte ti, svarade Lydia kvickt, ja har stortvätten å så
vill ja inte lämne den lille så länge. Du Abel kan väl följe
pojken så får han skjuts te skolen den dajen.
– Dä blir inge av mä då, ja har inte tänkt te å åke te skolen
å sitte därå skämmes. Ja har allt sett betyga frå förre skolen å
dä ser inte för grannt ut.
Det blev alldeles tyst en lång stund, det vanliga när Abel i
bestämda ordalag sagt sitt. Hans kände något tjockt i halsen
inför Abels härda ord. Detta hade aldrig hänt förr, att ingen
skulle följa honom till hans examen, dessutom hans sista.