Samhällets barn - Läs en bok

När de klev in i väntrummet möttes de av en behaglig värme
från en sprakande täljstenskamin. Det satt redan några före
dem i väntrummet, en äldre man och en mamma med sin pojke.
Han hade en stor schal virad om huvudet och jämrade sig över
öronvärk.
Doktorn, en äldre man med pincené på näsan, hade en
vänlig röst och verkade snäll, tyckte Hans. Först tog han reda
på vem Hans var och gjorde anteckningar. Så bad han Hans
klä av sig. Doktorn småpratade med honom under tiden och
snart stod han där helt naken. Hans kände sig blyg och
utlämnad. Instinktivt satte han händerna framför sitt könsorgan.
Doktorn undersökte honom noga och muttrade för sig själv.
– Stackars pojk så du ser ut. Dä här ser inte bra ut. Så
höjde han rösten. När ä klådan som värst?
– Om nätterna och så under dagen om jag blir varm och
svettig.
– Har du haft besvär må dä här länge?
– Ungefär ett år, svarade Hans och tillade, jag besväras
ofta av lopporna om nätterna. Kan det vara av dom som jag
har fått det här?
– Dä här ä inga loppbett. Du borde ha kommit till en doktor
för länge sen.
Så vände sig doktorn till Abel.
– Hur ä dä med renliheten hemma?
– Vafför frågar doktorn om då? undrade Abel en aning
förvånat. Så vittja vet ä dä inge fel mä då.