Samhällets barn - Läs en bok

Det blev inte mycket sagt denna morgon och förmiddag,
det låg liksom en förtätad stämning över huset. Om man tilltalade
varandra så gavs bara korta svar eller det sagda blev
obesvarat. Kurt hade intagit sin plats på köksoffan. Under
senare tid hade han ofta varit tvungen att vila sig för att trots
sin sjukdom kunna orka arbeta vidare. Kurt låg tyst och stilla
och stirrade i taket liksom bortom tid och rum. Ibland darrade
hans händer som vilade på bröstet. Detta var en av sviterna av
sjuk-domen. Han hade också svårt med talet ibland.
– Jag kan inte ta häst och vagn till stan idag när jag skall
åka iväg med Hans till båten, sade Kurt helt plötsligt.
— Varför då? frågade Ragnhild.
— När jag vattnade hästen i morse såg jag att den var halt
på ena foten. Jag tar Hans på min cykel, det går nog bra.
— Orkar du verkligen? frågade Ragnhild.
Ragnhild hade plockat ihop Hans få tillhörigheter, några
böcker, skolkort, betygen och underkläder som var hela. Av
detta hade hon gjort ett paket och knutit ett kraftigt snöre om
det. Hans ryggsäck från skoltiden var nött och blekt och
dessutom lagad på ett par ställen. I den hade Ragnhild lagt
ned Hans lilla nalle tillsammans med några smörgåsar och en
flaska mjölk.
Hans var nu färdig att börja sin resa, att bryta upp från sitt
fosterhem. Han tog först farväl av de små barnen, sedan gick
han fram till Ragnhild, som hukade sig ner i sittande ställning
för att komma i jämnhöjd med Hans. Hans slog sina små