Samhällets barn - Läs en bok

tillfällen blev hans längtan efter sin förra fosterfarmor,
moster Ester och morbror Krister mycket stark. Hans var
också ledsen vid tanken på att han inte hade någon mamma
i livet. Senast hade han frågat assistenten som följt honom
från Stockholm efter sin mamma. Hon hade bläddrat i några
papper och med en suck gett honom svaret att hans mamma
var död.
Hans kände sig så ensam och övergiven. Ju mer han tänkte
och längtade desto mer grep sorgen tag i honom och sakta
och tyst började han gråta. Till sist kunde han inte hålla
inne med sin längtan och sorg, utan han grät högljutt.
– Kära barn, gråter du? kunde han då höra Josefin fråga.
– Jag vill inte vara här, svarade Hans. Jag vill bort
härifrån.
Ibland hade han svårt med att sluta gråta och Josefins
tröstande ord räckte inte till. Vid sådana tillfällen kunde
hon ropa till Hans:
– Kom te mej så ska jag försöka stilla din gråt och ge
dej tröst. Hans kröp upp till Josefin i hennes bädd och snart
kände han hennes magra hand stryka hans huvud och tala
lugnande till honom. Han fick prata ut med henne. Det
kändes så skönt för honom att ha någon att anförtro sig åt
och att bli tröstad.
Någon gång hände det att Hans somnade hos Josefin.
En morgon när Abel kom in för att väcka Hans fann han
honom sovande hos Josefin.