Samhällets barn - Läs en bok

Han var omtumlad av de vackra omdömena. Aldrig hade någon
sagt, än mindre skrivit ner, sådana vackra ord om honom
förut, men här stod det klart och tydligt att läsa och med
Mästers namnteckning under. Fast han satt där vid bordet med
papperet i hand och själv kunde läsa orden så kröp samma
känsla upp som han haft den gången prästen hade kallat på
honom att hämta det bästa avgångsbetyget. Det kunde inte
vara sant, att det handlade om honom. Han hade fått så många
törnar, att trots sin kaxighet led han av mindervärdeskomplex.
Dagen kom då han skulle lämna Skenäs. Assistenten tog
hand om väskan och lastade in den i bilen. Själv stod han vid
sidan om och tittade trotsigt på. Han hade inte fått något svar
på sin fråga om vart han skulle.
– Hans, kliv in i bilen! Är du kanske rädd för hunden?
Den är inte farlig, sade hon, och klappade den stora
schäferhunden som satt flämtande och dreglande i baksätet.
– Jag följer inte med förrän jag får veta vart jag ska, sade
han bestämt.
– Om du är rädd för att du ska tillbaka till Eolshäll, så
kan jag lugna dig med att det ska du inte. Är du nöjd nu?
– Vart ska jag då? Varför får jag inget svar? envisades han.
Kan vi inte gå in till bokhållaren och tala med honom så kanske
jag får stanna. Jag trivs så bra här. Kan vi inte tala med honom?
– Här finns inget arbete för dig. Kom med nu.
– Det finns visst arbete. Har du ens försökt att tala med dom?
– Det är ingen idé.