Samhällets barn - Läs en bok

spårvagnen in till stan.
Gång på gång uppmanade Hans Edla och Elin att inte gå så
fort. Går vi sakta, får vi vara tillsammans länge. När de hörde
Hans vädjan saktade de in sina steg. Elin berättade att
föreståndaren hade sagt att Hans kanske inte skulle bli kvar så
länge till. Han skulle kanske få komma till något fosterhem i
Västergötland, Skåne eller Småland. Edla hörde sig för hur
Hans hade det på hemmet. Hans ville inte berätta vad han
visste. Han ville inte berätta om all den brutalitet och förnedring
som han och hans kamrater utsattes för. Han ville inte göra sin
fosterfarmor ledsen, så han svarade på hennes fråga, att det
var ganska bra. Mestadels gick de sedan tysta, sida vid sida.
Ju närmare de kom hållplatsen desto tystare blev det mellan
dem, de tyckte sig mera kunna ta vara på stunden de fick vara
tillsammans på detta sätt.
Hur sakta de än gick, kom de så småningom fram till
hållplatsen. Edla gav Hans ett par kronor och omfamnade
honom och sade:
– Få se när vi träffas härnäst.
Hans önskade att det skulle ha uppstått något fel på
spårvagnen, så att de fick vänta länge på den.
– Måste ni ta nästa spårvagn, frågade han, kan ni inte ta en
senare?
I samma stund hördes spårvagnens sjungande ljud i
skenorna, där den kom från Storsvängen, som var linjens
ändstation.