Samhällets barn - Läs en bok

kontakt med er men ingen har hjälpt mej med det.
– Till en början tog vi kontakt med barnavårdsnämnden
till jul och till din födelsedag, för vi ville skicka dej någon
present. Vi blev alltid avvisade med orden att det var bäst att
inte störa dej, du hade det så bra. Sista gången vi tog kontakt
med dom, var när vi visste att du skull konfirmeras, för vi ville
ge dej en konfirmationsgåva men avvisades även då. Min
pappa sa så länge han levde, att när du blir gammal nog söker
du nog upp oss. Pappa var mycket fäst vid dej, ska du veta.
Bland det sista han sa till mej, innan han slutade sina dagar,
var att hälsa till dej, när du återvände någon gång. Mina
föräldrar förlät aldrig sin egen dotter och din pappa för vad
de gjorde mot dej och dom fick aldrig mer sätta sin fot i
föräldrahemmet.
Han talade om för henne hur svårt det hade varit att få reda
på var de bodde, att pappa hade sagt till överförmyndaren att
han inte hade en aning om var ni fanns.
– Det var konstigt, sade hon, för om du tittar ut genom
fönstret så ser du en stor brun garageport lite längre ner på
gatan. Där din pappa har sin lastbil parkerad och det går inte
en vecka utan att vi möts eller ser varandra. Nog visste han
var vi bor, men han ville väl inte att du ska få tag på oss.
– Fy fan så han ljög för min förmyndare. Jag har inte känt
något för honom förut, men nu vet jag inte om jag någonsin
kommer att söka upp honom. Om jag gör det ska han
verkligen få höra, sade Hans upprört, men lugnade sig när han