Samhällets barn - Läs en bok

smälte under dem. De blev alldeles blåfrusna.
— Ska kärringfan aldrig bli nöjd någon gång, svor Hans
när de för en stund avbröt borstningen med en åkarbrasa för
att få lite värme i kroppen.
Det var sju resor värre att släpa mattan uppför trappor-na,
de tog i så det svartnade för ögonen. Äntligen låg den på plats
och doftade ren och friskt. Von synade den noga under det
hon plockade bort några tallbarr och annat skräp som följt
med in.
— Tänk att ni sprang på den med era grova kängor, trots
att jag sade till er att vara rädd om mattan.
Hans vart ilsken över hennes agerande. En tanke tändes
snabbt i hans huvud när han såg och hörde hennes ängslan
över den persiska mattan. En dyrgrip som inte bara hon men
säkerligen också Föris var rädd om. Nu kunde han hämnas
det orättmätiga straff som Föris utmätt för att han talat sanning
om Eolshäll. Innan han hunnit tänka tanken färdig och på vad
konsekvenserna kunde bli, tog han det vackert utformade stora
bläckhornet från skrivbordet och tömde innehållet på mattan.
— Titta vad jag har gjort på mattan! ropade han glatt.
Ett skrik, så klagande som om hon fått beskedet att hon
mist make eller barn, ekade genom hela våningen. Sorgen och
förtvivlan förbyttes hastigt till glödande hat och hon rusade
mot honom med armen i luften som för att slå. Kvickt vände
han, snappade kvickt åt sig kängorna och försvann ut genom
dörren och nedför trapporna.