Samhällets barn - Läs en bok

– Tänk vi som ä så gamle och orkeslöse, om vi kunde få
ha en pojke hos oss te hjälp men vi är för gamle säjer di när
en fråger, sade Johan och ritade några ränder med käppen
i gruset.
När Abel och Hans kommit iväg en bit sade Hans:
– Va ruskig gubben såg ut, så skäggig han var och så
buskiga ögonbryn han hade.
– Johan och Lotta är snälla men faslit snåle och
lortaktiga, sade Abel, och det sägs om dom, att dom har
möe pengar gömda i husen, de liter inte på banken. Till
dom kommer du nåen gång för att hjälpa till att ta upp
deras pärer och då får du känna dom närmare.
Via en liten gångstig som inte var för väl upptrampad
kom de fram till nästa gård. Framme vid en stängd grind
vid knuten av ladugården stannade Abel med Hans. När
Hans blickade in på denna gård frågade han:
– Bor det några människor här, det ser så tomt och kusligt
ut?
Alla husen var gråa och mossbelupna och stugan hade
ett tak som var klätt med grästorv som delvis grönskade
och här och där syntes en liten vit blomma.
– Här bor Kristofferssons med sin skrockfulla dotter.
Hon tror att skogen är full av troll och smådjävlar som
skadar deras kor när dom är ute och betar. Dom här
människorna lever sitt eget liv och har sin egen tro och
dom hatar kyrkan och prästerna, sade Abel. Om du nåen