Samhällets barn - Läs en bok

och fötter så det stod moln av svart damm omkring dem.
Tuppen promenerade majestätiskt omkring, noggrant
bevakande om det fanns någon kärlekskrank höna. Emel-lanåt
spanade han mot skyn. Om någon sparv eller duvhök dök upp
gav han ett varningsrop som snart tömde gården på fjäderfän.
Så kom han till det gamla brygghuset nere vid sjökanten,
slog sig ner vid byggnadens solsida och lät ryggen vila mot
husets gamla gistna bräder. Solen värmde gott och flugorna
surrade runt. I ett litet stenröse en bit ifrån såg han några vesslor
leka tafatt bland stenarnas många gångar och krypin. Sjön låg
spegelblank men då och då brast ytan när en fisk försökte
fånga en insekt som landat. Från strandängarna hörde han
tofsvipornas klagolåtar och i fjärran några änder och sothöns
som snattrande varnade när de närmade sig varandras revir.
Han satt och njöt av solens värmande strålar och mindes
vårarna vid sjön, lagom som isen försvunnit och lövskogen
börjat skifta i violett, för att snart övergå till sin skira grönska.
Han mindes med vilken glädje han sett de första svanparen
gracilt glida omkring. Han såg också framför sig ängen framför
brygghuset full av vårtvättens många plagg som fladdrade för
vinden och gav ifrån sig en härlig doft av rent. Om hösten hur
man rev potatis, silade och tvättade det gråvita slammet tills
man fick fram den vita stärkelsen som man lät torka på stora
trälavar och hela brygghusbacken doftade av stärkelse, en
begärlig vara att ha som byteshandel när man for in till stan
för att handla.