Samhällets barn - Läs en bok

Under några dagar låg Hans med hög feber och yrade tidvis.
Hon vårdade honom ömt hela tiden och gav sig ingen ro ens
på nätterna. Hon baddade hans panna med svalkande våta
handdukar och gav honom fläderte för att driva febern ur
kroppen och lyssnade oroligt på hand rosslande bröst. Efter
några dagar släppte febern och han började friskna till. När
Abel såg förändringen bör-jade han åter visa sin otålighet och
undrade över hur snart han skulle vara uppe på benen och
göra rätt för sig.
– Nu låter du pojken va i fre ters han blir starker no te å
arbete igen. Du måste tåle dej te dess, anners kan han ju bli
fördärva för hele live, sade hon med allvar.
Där Hans låg svag efter feber i kroppen och hörde hur
Josefin kämpade för honom mot Abel, så kunde han inte hålla
tårarna tillbaka. Han kröp ner under täcket och grät. Han kunde
inte dölja sin gråt för Josefin, hon gick fram till honom, lyfte
på täcket och frågade hur det var fatt. Han satte sig häftigt
upp, slog armarna om hennes hals och sade.
– Tack kära mor för att mor hjälper mig mot Abel som är
så hård och fordrande.
Hon famnade om Hans och smekte hans magra skuldror
och viskade till honom.
– Må Gud välsigne å tröste dej pojk, å då ska du veta så
länge jag tyar så skall jag hjälpe dej. Se så, va inte lessen längre,
lägg dej ner å vila din sjuke kropp så är du snart kryer å rasker
igen.