Samhällets barn - Läs en bok

var första gången i sitt liv som han hade långbyxor på sig, ett
tecken på att han klev in i de vuxnas värld.
– Va du ä granne ri da, sade Josefin med beundran i rösten,
men besinne att dä ä en stor da för dej i da. Tänk inte så möe
på de fine klääera, utan mene på att dä ä förste gången du
träer fram te Herrens altare å ska ta mot hans nådegåvor.
Hon skulle just till att säga något mer men avbröts av en
gäll signal från bilens signalhorn när chauffören tutade på några
kor som befann sig på vägen. De försvann fort in i skogen
med rumporna i vädret.
Bilen hoppade och krängde på den dåliga vägen som var
uppspårad med vagnshjul och inte anpassad till bil-hjulens
spårvidd. Färden blev både skakig och vinglig. Hans såg sig
om och konstaterade att det var några av dem som tingat plats
som avstått i sista minuten. Precis som Josefin var de rädda
för att åka med detta konstiga färdmedel. De gamla som var
med satt med knäppta händer och deras munnar rörde sig som
om de bad en stilla bön. Rädslan lyste ur deras fårade ansikten.
De svängde upp på nämndemansgården för att plocka upp
Anna och nämndemansmoran. Alla hälsade ödmjukt, hon var
en aktad och respekterad kvinna.
– Törs mor sitta ensam nu? skyndade sig Hans att fråga
Josefin.
– Dä går väl bra. Varför fråer du då? Utan att svara flyttade
sig Hans över till Anna. Hennes mamma intog platsen bredvid
Josefin, som kände sig stolt över att få sitta i så fint sällskap.