Samhällets barn - Läs en bok

som han ville göra och vara med på. Ibland var han dock
tvungen att sätta sig ner och skriva några rader till sin
överförmyndare. Hon skrev emellanåt och hörde sig för hur
han hade det och han vågade inte annat än att skriva tillbaks,
eftersom han inte visste vad som kunde hända annars. Vid ett
tillfälle när han satt där vid skrivbordet och tuggade på pennan,
utan att veta vad han skulle skriva, vände han sig till Edla.
– Tänk vad min överförmyndare är intresserad av mej nu
och hur jag har det. Varför var hon aldrig det tidigare när jag
var på pojkhemmet eller hos Abel i Småland eller hos den där
bonndjäveln i Valla. Då behövdes hon och då skulle hon fått
veta hur det kändes att vara ett samhällets barn. Undrar om
hon hade försökt att hjälpa mej. Hon hade säkert gjort det
samma som assistenten från barnavårdsnämnden i Katrineholm,
brytt sig fan om mej.
– Kära Hans, svär inte och var inte så bitter, sade Edla.
Hon är nog bara orolig för hur det ska gå för dej, nu när det är
en sjuttiårig gammal kärring som har hand om dej, tillade hon
skrattande.
– Om du visste vad mycket vackert jag skriver och
berättar om dej.
– Tack för det, men håll dej bara till sanningen.
– Jag behöver bara skriva sanningen, svarade han uppriktigt
samtidigt som blicken sökte sig ut genom fönstret till några
lekande ekorrar i ett träd.
Sommardagarna ilade iväg alltför snabbt mot hösten och