Samhällets barn - Läs en bok

här påminde honom om när Abel hade kommenderat honom
att sitta grisvakt, men den här gången skulle han inte låta sig
hunsas. Samvaron med drängarna hade lärt honom en del när
de pratat om sina plågoandar, bönderna.
– Vi måste sätta åt bonndjävlarna och inte låta dom behandla
oss sämre än djur, hade de sagt. Vi måste skaffa oss rättigheter.
Vi måste organisera oss i facket.
Med ett kraftigt tag slet Arvid upp Hans ur soffan så
radioapparaten for i golvet från sin plats på stolen.
– Hör du inte pojkdjävel vad jag säjer!? röt han.
– Det gör jag, men du kan sköta din djävla kalvko själv.
Jag har tänkt sova i natt, om jag ska orka vara med på tröskan
i morgon, skrek han tillbaka, med trots i både röst och blick.
Arvid vred till halslinningen om halsen på honom, så det
kändes som om han skulle kvävas Arvud stirrade honom rakt
i ögonen:
– Nu är du så god och lyder pojkdjävel och vaktar kalvkon
i natt som jag har sagt dej, annars ska jag slå bena av dej din
oppkäftige anstaltsunge!
Med en knuff släppte han Hans, som for baklänges ner i
soffan och slog bakhuvudet i soffkarmen.
Arvid lämnade rummet och slog igen diorren så häftigt att
den höll på att hoppa av från sina gångjärn. Tankarna virvlade
omkring i Hans huvud, där han låg halvt bedövad i soffan.
Han hade svårt att samla ihop tankarna till något klart och
vettigt till att börja med. Efter ett tag rusade han upp och