Samhällets barn - Läs en bok

lite blå himmel lyste fram emellanåt.
– Dä ä inte värre än vi kan ta oss opp te Unnaryd. Där finns
åsså en doktor å han kan no hjälpe dej. Å han är no billier än
doktorn i Ljungby. Ge hästen lite te å äte å dricke så ska ja gå
in te hannlarn å ringe te dok-torn å höre om vi kan få komme
te han. Efter ett kort uppehåll fortsatte så färden till Unnarryd.
– Är det långt dit? undrade Hans.
– Dä ä styvt tre mil, svarade Abel kort, men vi haru-]- daen
på oss. Vi har färdkost mä oss i släen, så vi behöver inte svälte.
I Unnaryd har ja en kusin vi kan hälse på å där får vi no lite
mat när vi rest så lång väj.
Himlen klarnade och det började bli kallt. Sakta letade sig
kylan genom kläderna. sökte sig under fotsacken och halmen
till deras fötter. Ibland var de tvungna att lämna släden och
springa vid sidan om för att få upp värmen i kroppen.
Andedräkten stod som rökmoln ur deras munnar. Rimfrost
bildades på hästens man och lugg. Han hade dock lättare att ta
sig fram nu på den upplogade vägen. Snön knarrade under
hans hovar och medarna gav ifrån sig ett sjungande ljud som
vittnade om att det var kallt. När de for längs med sjön Unnen
fick vinden fritt spelrum. De försökte så gott de kunde att
skydda sina ansikten mot den bitande vinden.
Äntligen nådde de målet. De svängde upp framför ett stort
bostadshus som även innehöll doktorns mottagning. Abel täckte
över hästen med ett par filtar och band på honom hösäcken.