Samhällets barn - Läs en bok

han kommer hem, sade Abel och reste sig från bordet efter det
han tackat Gud för maten.
Han tog hastigt på sig sin vadmalsrock och hatt, satte
fötterna i träskorna och skyndade ut men innan han stängde
dörren hörde han Josefins röst.
– Om du inte är nöjd mä pojken å tycker illa om honom ä
dä väl bättre att du ber dom i Stockholm att ta tillbaka honom
än att plåge honom.
Josefin gick in i sin kammare, tog sin strumpstickning och
började arbeta med den. Tankarna över hur Hans hade det
gav henne ingen ro. Hon kände liksom på sig att han hade det
mycket svårt. Hon lade ifrån sig sin stickning, knäppte sina
händer och riktade blicken mot Kristusbilden på väggen och
bad till Gud för pojken.
Sent på eftermiddagen var de åter församlade i köket för
att dricka kaffe och kura skymning. Det var en gammal tradition
som man vårdade ömt under den mörka årstiden. Man
väntade på att det skulle bli tillräckligt mörkt så att det lönade
sig att tända lampan, men det var också för skumt för att kunna
se och utföra något arbete. Under sådana stunder mellan
skymning och mörker kopplade man av från bestyren, bara
satt tillsammans och kurade.
Ibland rådde en fullständig tystnad, men ofta samtalade man
lågmält, nästan andaktsfullt. Ofta flödade berättar-konsten.
Man berättade om händelser och öden från en svunnen tid,
om skrock och varseltecken, om legender och spökhistorier