Samhällets barn - Läs en bok

Så tog man ett slutligt farväl av varandra och när Hans blev
ensam kunde han släppa loss det han hållit tillbaka så länge.
Han började gråta hejdlöst. Sakta, sakta sökte han sig hemåt
och framme vid fosterfarmors röda stuga gick han in för att ta
farväl, eftersom han var fäst vid henne. Edla såg hans rödgråtna
ögon, men låtsades inte om det. Hon förstod att han hade det
svårt och försökte muntra upp honom.
– Du ska se att du får det bra dit du kommer.
– Varför får jag inte veta vem jag ska till?
– Kära barn, om jag det visste skulle jag tala om det för
dej, men ingen svarar på våra frågor heller.
Innan de skildes åt slöt hon honom i sin famn och kramade
honom hårt. Fosterfarfar som ibland verkade lite hård och
butter, kramade också om honom:
– Nog är det för djäkligt att de ska behöva kasta omkring
barn så här. Vi har försökt att få ta hand om dej, men dom har
svarat oss att vi är för gamla. Kom ihåg pojke, att du alltid är
välkommen i detta hus så länge vi finns till. Glöm oss inte.
– Det ska du veta, instämde Edla och gav honom några
slantar. Var rädd om dig och skriv till oss någon gång.
Solen började närma sig horisonten i nordväst och bildade
rödaktiga mönster på sovrummets tapeter medan Hans låg
nybadad i sin soffa. Bredvid sig hade han som vanligt sin
luggslitna nalle. Tillsammans gick de nu den sista natten i detta
hem tillmötes. Han hade svårt för att somna. Så många tankar
for runt i huvudet på honom. Som så ofta när han haft det svårt