Samhällets barn - Läs en bok

– Människor där förstod mej och behandlade mej väl. Den
sommaren kommer jag aldrig att glömma.
Hon såg att han var avspänd nu, hela ansiktet strålade av
tillfredsställelse.
– Hur gick det sedan?
– Jag kom till en bonnjävel i Valla men om den tiden kan
jag berätta någon annan gång, för nu orkar jag inte med mera,
sade han och försökte få tankarna över på något annat.
Han pekade på en stor vacker båt som stävade in mot
Trosaåns mynning och de följde dess färd med blicken genom
den trånga passagen.
– En sådan vacker dag och vilken härlig plats du tagit ut
mej till. Tänk vad jag är glad att jag har dej på jorden att prata
med och inte bara som en stjärna där uppe i rymden.
Eva såg på sin son med tårfyllda ögon. Hon blev så rörd
över orden att hon inte kunde få fram några ord, utan nickade
bara förstående till honom.
– Har du försökt att få tag på mej någon gång? frågade han
lågmält och försynt som om han var rädd att ställa den frågan.
– Visst har jag det, men jag har alltid förvägrats rätten att få
veta var du var någonstans. På omvägar fick jag veta att din
pappa inte hade dej längre, att du var utackorderad. Då trodde
jag att det skulle bli möjligt att få kontakt med dej, men man
svarade på barnavårdsnämnden att du hade det bra och inte
fick störas. Senast tog jag kontakt med dem när du fyllt fjorton
år och jag förstod att du skulle konfirmeras. Då hade jag köpt