Samhällets barn - Läs en bok

somnat. Han ville inte oroa henne med att lämna henne för
tidigt. Han hörde klockan slå tolv slag. En dag var över och
en ny började. Han lyssnade efter henns andhämtningar. Han
hörde inget. Sov hon? Han lyssnade igen. Allt var tyst. Varför
hörde han inte hennes andetag? Sov hon så djupt?
Han böjde sig över henne för att kunna höra bättre. Han
höll andan. Han hörde sitt eget hjärta bulta men inget mer.
Hon andades inte. Han blev förtvivlad.
– Mor! Mor! Mor vakna! Hör ni mej!? ropade han och
rörde lätt vid hennes arm.
Inget hände. Allt var så tyst. Samtidigt som han återigen
bad henne svara, lystes rummet upp av en skarp följd av en
kraftig åskknall. Vinden började susa och fick gardinen att
fladdra och rista. Det vittnade om att det efterlängtade regnet
var på väg.
Skrikande av förtvivlan rusade han ut ur kammaren, och
till det rum där Abel och Lydia låg.
– Abel, Lydia vakna! Abel, Lydia vakna!
Abel var uppe. Han hade väckts av den kraftiga smällen
och trodde att åskan hade slagit ned.
– Va ä dä må dej pojk? Va ä dä som har hänt?
– Mor andas inte, jag tror hon är död.
Abel rusade in i kammaren och strax efter kom Lydia med
en tänd fotogenlampa i handen. Abel tittade på Josefin, där
hon låg till synes sovande, så bad han Lydia hämta en spegel.
Han tog den och höll den framför mun nen på Josefin.