Samhällets barn - Läs en bok

Nämndemans Anna som fått till uppgift att ledsaga Hans så
att han hittade rätt väg var till en början lite blyg och gick
tyst före Hans. Hon svarade knappt hörbart på hans tilltal.
Efter några dagar hade dock blygheten släppt och nu
språkade de livligt med varandra och Hans lärde sig snart
att tycka om Anna. Hon visade sig vara en ovanligt öppen
och livlig flicka, helt annorlunda de andra flickorna i
skolan.
Anna frågade ut Hans om hans tidigare levnadsöden och
han fann i henne en trogen lyssnare som tyckte synd om
honom, när hon fick reda på hur han hade haft det. Ofta
kom Hans mycket sent hem och fick bannor och ibland
stryk av Abel. Anna och Hans kunde stanna till efter vägen
och äta blåbär eller bli sittande vid en bäck och språka och
ibland blev Hans även inbjuden till Annas hem och fick sig
något till livs. Annas mamma och pappa var vänliga och
även de var intresserade av att höra hur Hans hade det. I
Anna hade Hans fått en bra kamrat.
Den genväg som Abel visat Hans över utmarkerna och
genom skogen använde Hans bara några gånger. Hans tyckte
det kändes tryggare och roligare att gå vägen över
nämndemans och få sällskap med Anna, även om det blev
en betydligt längre väg. Hans hade ryggsäck och Anna en
skolväska, men ofta bar Hans Annas väska och som lön för
detta hände det att Anna ibland delade med sig av sitt
smörgåspålägg, som var mycket bättre än det Hans hade.