Samhällets barn - Läs en bok

– På den där höjden har vi de finaste krösabären man kan
tänka sej. Där har vi plockat i alla år som det gått att skörda.
Den höjden har alltid kallats för Krösahöjden, så långt tillbaks
jag kan minnas, på grund av den otroliga mängden bär som
växer där.
Efter mycken slit för både människor och djur var
höskörden bärgad och under tak. Rågen var skuren och krakad
för att torka innan den skulle köras in. Sommaren nalkades
sitt slut. Himlen började så smått anta en annan färg och
morgnarna kunde ibland kännas lite ky-liga och marken var
våt av nattens dagg. Havren började skifta i en gröngul färg.
Denna tid på året gav möjlighet till en andhämtning i
skördearbetet.
Tiden var inne för lingonskörd. Utrustade med korgar, ryggkontar
av flätat vidje och hemmagjorda bärplockare drog
de ut på myren till Krösahöjden för att skörda det röda
guldet.
Marken mellan tuvorna var delvis upptorkad efter den torra
sommaren. Den svartbrunn dyjorden hade dra-git sig samman
och rämnat i breda sprickor. Trots detta kunde man inte gå
emellan tuvorna utan var tvungen att ta sig fram genom att att
hoppa från tuva till tuva. Klev man bredvid så löpte man risken
av att det tunna skiktet av torkad dyjord brast och man sjönk
djupt ner i ävjan.
På långt håll lyste höjden röd av dignande lingontuvor. Det