Samhällets barn - Läs en bok

— Jag ljuger inte alls, försvarade sig Hans med att säga
under det han tog på sig kläderna.
— Jag vill bort härifrån. Jag trivs inte och far illa.
Inspektören vände sig nu till honom i en fast och bestämd
ton:
— Du ska vara tacksam att det finns dom som tar hand om
dig och bryr sig om dig. Här skall du stanna kvar tills du fyllt
arton år och kan skaffa dig en egen plats. Sedan vände hon sig
till Abel och sade:
— Se till att pojken snarast kommer till en doktor!
Tiden gick och inget hände. Hans kom inte till någon doktor.
En morgon vaknade han långt ifrån utsövd.
Klådan hade varit extra besvärlig under natten.
— Mor, titta så nerblodad min bädd är, sade han till
Josefin. Han visade bädden och höll upp flanellnatt-skjortan
som bar tydliga spår av blod.
– Stackars pojk, då ä ju förfärlit.
Hon tittade på hans kropp, det liksom svettades fram blod
och var ur såren. Om ja kunde förstå va du ha fått i kroppen.
Ja ska tale ve Abel redan i da.
När de satt vid frukostbordet vände sig Josefin till Abel.
– Du måste se te att pojken kommer te en doktor. Han
river sej fördärva om nättera, å bloar ner bä sej själv å bädden.
Dä måste finnes nåen bot för pojken.
Abel svarade inte med det samma på Josefins vädjan. Han
satt tyst en lång stund innan Iran sade: