Samhällets barn - Läs en bok

honom till att en kväll sätta sig ner och skriva ett brev till
Stockholms stads barnavårdsnämd med en begäran om
ekonomisk hjälp till sin fosterfarmor, eftersom hans lön var
för liten för att kunna göra rätt för sig. Liksom de fosterhem
han varit utplacerad till sedan han var fem år, hade fått viss
ersättning för honom så var även Edla värd en slant, ansåg
han.
Efter någon tid fick han svar på sitt brev och nu fick han
för första gången veta att han hade en överförmyndare som
hade ett visst ansvar för honom, det var en lärarinna från
Smedslätten utanför Stockholm. Hon gjorde klart för Hans,
att han skulle lära sig förstå att han var nu så gammal, att han
skulle lära sig stå på egna ben och inte tigga pengar. Men för
en gångs skull skulle han få femtio kronor som hjälp.
– För fan! skrek han ut när han läst brevet. Det är ju inte
jag som skall ha pengarna, det är ju för att hjälpa dig. Förstår
dom inget där uppe i Stockholm? Men snåla hänsynslösa
bonnjävlar kan dom ge pengar.
Edla vart rädd för det häftiga utbrottet och försökte lugna
honom.
– Var inte ledsen pojke, det ordnar sig alltid ska du se.
Tänk inte på pengarna. Jag ska säga dej något jag aldrig sagt
förut, jag är glad att jag kan kan hjälpa dej nu. När dom tog dej
härifrån till Stockholm var det ingen som lyssnade på mej. Vi fick
till svar att vi var för gamla att ta hand om dej, vad jag förstår
idag, så hade du inte behövt fara illa om du fått vara kvar hos oss.