Samhällets barn - Läs en bok

dem till suggans spenar.
Varannan gris föddes med huvudet före och varannan med
bakdelen. De först födda hade snart ätit sig mätta och sov. En
del hade somnat med spenen kvar i munnen. En gris var döfödd
och den kastade han ut på dynghögen som föda till någon
kringströvande räv.
Senare på kvällen när Abel kom till ladugården för en sista
titt, kunde han konstatera att suggan redan grisat färdigt. Han
kunde räkna till tolv små skära gris-kultingar ligga uppradade
vid suggan. Hans svettades efter det ansträngande och nervösa
arbetet. Armar och ben skälvde av den spänning han utsatts
för och klådan på kroppen, som han haft en längre tid, gjorde
sig nu ännu mer påmind när han svettades. Han rev sig intensivt
på armar och ben där klådan angrep honom värst.
–Då va som tusan, sade Abel, har ho redan grisa. Å så många
kultingar ho ha fött fram.
– En var döfödd och den harjag kastat ut på dynghögen,
svarade Hans.
– Se här! ja har taje må e smörgås å ett glas mjölk åt dej i
kväll å, sade Abel och höll fram det till Hans.
Blotta tanken på att äta något äcklade honom efter vad han
varit med om.
– Tag in det igen, jag är inte hungrig.
– Ja ställer dä här på hylle så kan du äte dä sen, sade Abel
och ställde det ifrån sig på en liten hylla bland djurens
medicinflaskor och salvburkar.