Samhällets barn - Läs en bok

I annat fall skulle Kurt ha hamnat inför tinget.
Färden skedde under djup tystnad. Hans grät tyst. Kurt
kunde förstå av de återkommande snörvlingarna att han grät.
Hans kände liksom regnstänk på sin nacke, men det kunde ju
inte regna när det inte fanns ett enda moln på himlen. Hans
såg upp på Kurt och fick då se att även Kurt grät, tårarna rann
utefter hans kinder. Det var första gången Hans sett Kurt gråta.
Kunde han verkligen gråta, han som alltid verkat så okänslig
och hård? Då de kom fram till en större backe fick Hans hoppa
av cykeln och gå. Han gick bakom Kurt och såg hur Kurt
linkade och liksom släpade det ena benet efter sig. Mödosamt
kämpade sig Kurt fram.
Där nu Hans gick vägen fram, rann det upp en hel del
minnen i hans huvud, händelser han upplevt efter denna väg
under sina skolår. Han mindes de otal gånger han försökt få
skjuts med bönderna men för det mesta blivit nekad, hur han
ibland försökt att tjuvåka bakpå vagnen med benen hängande
över vagnens bakaxel, men hur han tvingats hoppa av när
bondens pisksnärtar träffade hans händer eller som när bonden
hoppat av vagnen och jagat bor honom med piskan i högsta
hugg, svärande och gormande. Men han mindes också med
tacksamhet de som hade stannat och bjudit honom sitta upp
framme på sätet. Han mindes de platser de nu for förbi, där
han om våren med glädjerop rusat ut i skogen för att plocka
de första blåsipporna och vitsipporna. Han mindes när han
och de andra pojkarna nästan riskerat livet i sina vilda