Samhällets barn - Läs en bok

Johan kastade en mörk blick till den som dristat sig till att
uttrycka sig på detta sätt. Muttrande plockade han motvilligt
upp pengarna ur sin börs och gav var och en den summa de
skulle ha. Så kom turen till pojkarna. Han grävde en lång
stund med sina fingrar i börsen, fick upp två tjugofemöringar,
och sköt dom över till Hans så det skrek i den åldriga
bordsskivan.
– Nåra två kroner om dan får I icke, men en tolvskilling
om dan kan I få. I ä inte fullvuxna än pojkaschortar.
– Vi har utfört samma arbete och plockat våra fåror som
dom andra och på de andra gårdarna har vi fått samma
betalning som de vuxna, sade Hans. Så har vi fått göra rent i
svinhuset också under middagstimmen.
– Tuppar ska inte gale förrän de har fullvuxen kam och kan
gale rent, ska du komme ihåg, fräste Johan till. Dä blir inge
mer å duer dä inte så kan ja ta tebake pen-ningarna.
Hans tittade vädjande på de vuxna som satt runt bordet,
men ingen skred till pojkarnas hjälp, de höll sig tysta. Ilskan
kokade i Hans. Han kom plötsligt att tänka på Kristusbilden i
Josefins rum. Kunde texten på den ha någon inverkan på denna
snåla gubbe?
– Det står på ett ställe i bibeln och det är Jesu ord: Vad I
gören mot de minsta gören I ock mot mig.
– När blev det bruklit att horungar frå Stockholm ska citera
bibeln för gammalt och kristet folk, skrek Johan ilsket.
Inför detta förnedrande tilltal svartnade det för ögonen på