Samhällets barn - Läs en bok

– Finns dä nåra fler på gåren som har drabbats av samme
klåda som pojken?
– Nä, dä ä bara han som ha fått dä å då kan då väl inte bero
på nåen lortaktighet eller för lite mä bad som doktorn tror,
fräste Abel. Ja tror han har fått dä av en skogshuggare som bor
i e lufferstua å som han hälsar på helt olovandes.
Vid de orden ilsknade Hans till. Rädslan för Abel försvann.
– Jag kanske har fått det när jag har suttit grisvakten om
nätterna?
– Skulle ni vilje vare vänliar å ta av er på överkroppen,
sade nu doktorn till Abel. Abel formligen studsade till vid
denna begäran.
– Nää, nu går doktorn för långt, röt han, dä gör ja då rakt
inte. Ja ä inte sjukar å tänker då inte låta mej un-nersökes.
– Ja kan ju inte tvinga er, svarade doktorn. Dä ä en sak te
ja måste fråge om. Vilken barnavårdsnämnd ä dä som har
ansvare för pojken.
– Stockholms stad, sade Abel kort.
– Jaha, sa doktorn. Så ä dä ordinationen: Dä här ä en
smittosam sjukdom. Ni måste koke alle pojkens kläer. Har
han halmmadrass så töm ur den och elda opp halmen å koke
överdraga. Dä krävs mycke arbete å renlihet för å komme
tillrätta mä skabben.
Doktorn skrev ut ett recept på en salva och uppmanade
Abel att se till att pojken fick bada en gång i veckan och att då
tvätta sig med en tjärtvål och sedan smörja in kroppen med