Samhällets barn - Läs en bok

— Varför måste jag passa alla dina grissuggor!? utbrast
Hans irriterat.
— Dä ä ett passane arbete för dej. Vi taler inte mer om då,
gack å lyd bare, fick han till svar.
— Varför måste alla suggor grisa om nätterna? frågade
nu Hans ännu mer irriterat.
— Du fråer mer än va sju lärde kan svare på. Dä ä väl
lugnaste tia i fähuse å då passer ho väl på å grisa. Dä ä no bare
så, svarade Abel.
Soffan i kammaren behövde inte dras ut och bäddas den
kvällen. Hans plats skulle bli svinstian tillsammans med en
födslosjuk och smått ilsken sugga. Abel följde honom ner till
ladugården, där suggan hade sin kätte. Han hängde upp lyktan
på en järnkrok som hängde ner från en bjälke i taket. Det
delvis nersotade glaset släppte igenom ett svagt sken. Han
kastade in mycket halm till suggan som rastlöst bar omkring
det i kätten och bäddade. Bökande och ristande med sitt tryne
tycktes hon aldrig bli nöjd med resultatet. Då och då tittade
hon på Abel och Hans med sina febriga ögon och gav ifrån sej
några grymtningar. Innan Abel lämnade Hans skruvade han
ner ljuslågan.
— Du behöver inte så möe lyse, du ser no va du ska göre
ändå. Vi må spare på olja, men du få väl skruve opp när ho
börjer å grisa. Såja pojk, sköt om sugga väl i natt å somne inte.
Hans försökte göra det så bekvämt för sig som möjligt i
svinstian. Han fick tag i en säck som han stoppade lite hö i.