Samhällets barn - Läs en bok

“Jag sänder med en kvist från mitt myrtenträd som ni kan
ha som minne av er gamle mor. Av detta myrtenträd ska en
dag bindas en liten krans som ska följa mej te graven.”
Våren hade kommit. Vägarna övere mossarna var som
gugfllyn. Hans hade svårt att ta sig fram till kykrkbyn och
läsen. Han såg fram emot den dag då läsen var slut och
konfirmationen över, så han inte längre behövde gå den långa
vägen två gånger i veckan. Det var både trist och mödosamt.
Prästen var sträng. Ett särskilt öga hade han till fosterhemsoch
backstugebarn. Förolämpningar och bannor haglade tätt
över dem, medan böndernas barn klarade sig bättre undan
hans lynniga humör. Det som något underlättade tillvaron för
Hans, var att han ibland tog en omväg och slog följe med
nämndemans Anna, även om det skedde i smyg. Ibland kom
Vilhelm på sin cykel och lät honom åka med fram till kyrkbyn.
— Vad du är bussig mot mej som låter mej få åka med dej,
sade han en dag för att visa sin uppskattning.
— Tack för det, sade Vilhelm, det är så sällan någon visar
vänlighet mot mej men du är så bussig och kommer och hälsar
på ibland.
— Förra veckan när jag gick hem från läsen, berättade
Hans, så hörde jag en bil komma bakom mej. Jag skyndademej
fram till grinden för att öppna den och trodde att jag som lön
skulle få åka med. Inte fick jag det. Dom som satt i bilen
tittade knappt åt mej. Kan du gissa vem det var?