Samhällets barn - Läs en bok

höll på att ske med honorn, att han höll på att utvecklas till
man.
Han gick inte upp till frukosten, utan sov ut. Han hade ledig
söndag. Så småningom när han vaknade, låg han kvar och
tänkte på kvällens och nattens underbara upplevelser på deras
egen lilla ö. Han log när han tänkte på månskensbadet. Han
kunde lägga ännu en lycklig dag till alla de övriga han upplevt
sedan han kom till Skenäs. Som alltid kom dock oron
smygande. Hur länge ska jag få ha det så här? Tänk om tiden
kunde stanna upp och jag alltid fick vara så här lycklig, sade
han till sig själv.
Ett veckoslut hade han lyckats få några extra dagar ledigt.
Han hade fått brev om att fosterfarfar drabbats av en lindrig
hjärnblödning som berövat honom talförmågan. Nu cyklade
han för glatta livet till Arboga för att hälsa på. De dryga sex
milen skrämde honom inte, hans längtan att få komma till dem
var alltför stor. När han trädde in i den lilla stugan blev de
överraskade.
– Kära nån då pojke, har du cyklat så långt. Det hade jag
aldrig kunnat tro att du skulle ta dig hit på cykel, sade Edla.
Karls ansikte sken upp, men han kunde bara släppa ut ett
gurglande ljud ur strupen. Hans kände sig ledsen och förtvivlad.
Han hade alltid varit van att se Karl öppen och glad. Många
gånger hade han lyssnat till honom när han sjöng och berättade.
Nu satt han där tyst med en frågande och undrande blick.