Samhällets barn - Läs en bok

Arvid tog vedkassen med sig och lämnade rummet.
– Låt mej flytta in i huset! Jag fryser här och är rädd för
råttorna! skrek Hans efter honom, men fick inget svar.
Kylan blev så svår att till och med vattnet i hinken frös till
is. Nu brydde han sig inte längre om att klä av sig på
kvällen, utan låg med kläderna på för att inte vara stelfrusen
på morgonen. I garderoben hade han hittat en sliten
baskermössa och den fick nu tjänstgöra som nattmössa. Det
värsta var att han kände hur smutsen stank från kropp och
kläder och han mindes med fasa skabben. Skulle han
drabbas av den igen, när han inte kunde hålla sig tillräckligt
ren. Tanken skrämde honom.
Några nätter när det var som kallast sökte han sig till
ladugården där det var varmt. Han bäddade åt sig på
foderbordet med halm och tog en hästfilt som täcke. Här störde
inga stora råttor nattsömnen, men ibland kunde han höra små
möss som kilade omkring och letade efter något matnyttigt
som mjöl eller några korn gröpe. Han låg där och undrade
vad han gjort för ont, som drabbades så hårt av ödet.
Här på foderbordet, i nattens mörker, till ljudet av kornas
idisslande, gick ibland hans tankar till Josefin och mamman i
himlen. Kunde de se honom och hjälpa honom på något vis?
Medan tårarna rann nedför kinderna, kunde han knäppa
händerna och be till Gud om hälp i sin ensamhet och bedrövelse.
Till att börja med grät han tyst men gråten blev snart högljudd.