Samhällets barn - Läs en bok

av svett och utdunstningar slog emot honom. Assistenten
tog upp en nyckelknippa ur sin ficka och tände takbelysningen
för att Hans skulle se att lägga sig.
– Där har du din säng, sade han, och visade platsen där
Hans skulle ligga. Dom kläder du har på dej kan du lägga på
golvet i tvättrummet, dom har du ingen användning för i
fortsättningen.
Han lämnade Hans för en stund och försvann in i byggnadens
övernattningsrum. Ska jag inte få behålla mina egna
kläder, tänkte Hans, samtidigt som han fick svar på sina
funderingar, när blicken föll på sängskåpet och han såg den
kommande munderingen: ett par kortbyxor och en blus sydda
av blåvitt-randigt tyg liknande de fångkläder som han någon
gång sett avbildade i en tidning. Kläderna var väl använda,
några lappar bröt av det randiga mönstret.
Hans stod försjunken i tankar. Hur kunde de veta hans
storlek, när de lade fram kläderna så att de passade honom?
Hans såg sig om i sovsalen och räknade över hur många det
var som bodde där. Han kom fram till att med honom själv var
de åtta, sängarna stod tätt. Han såg att ett par pojkar låg med
halvöppna ögon. Ingen sade något, de låg alldeles tysta. Hans
betraktade sin säng, en hög järnsäng där filten och överlakanet
stretade hårt över en välformad madrass och kom att tänka på
att det här skulle bli första gången som han kom att ligga i en
säng. Så långt tillbaka han kunde minnas så hade hans sovplats
alltid varit en utdragssoffa. Han mindes sin tid från hemmet i